[ hem ]

varför dessa sidor?

information?

kärnkraft?

digi-tv?

sprutbyten i vasa?

marknaden?

bredband?

skolan?

Myterna kring bredband.

(Detta är egentligen en gammal text från år 2000, men den har tyvärr inte upphört att vara aktuell)

 

Bredbandsbegreppet har tyvärr antagit formen av en politisk/teknologisk diskussion, där den egentliga nyttan av bredband inte har verkat vara intressant. Jag antar att politiker diskuterar bredband av rent populistiska orsaker och teknokraterna verkar se bredband som en teknologisk lekstuga.

I VBL den 25.3.2000 fanns en artikel som beskrev delar av tekniken bakom bredband på ett föredömligt sätt. Tyvärr så cementerades dessutom många av myterna och missförstånden om bredband. Jag tänkte här ta upp dessa missförstånd, samt förklara varför jag anser att bredband behövs.

 

Myt 1: Bredband måste vara mycket snabbt.

När man söker efter definitioner på begreppet bredband så hittar man rätt många olika förklaringar på vad detta begrepp betyder. I VBL artikeln framkom att endast mycket snabba (och dyra) överföringshastigheter skall få kallas bredband. Detta anser inte jag. Jag anser att begreppet bredband innefattar följande delar:

  1. Omedelbar eller konstant uppkoppling. Ett modem tar alldeles för lång tid på sig att koppla upp sig.

  2. Lika snabb i bägge riktningarna. Många lösningar, särskilt satellitbaserade bredband, har en snabb överföring till klientdatorn (downlink), men en mycket långsammare överföringshastighet från klientdatorn (uplink). Denna asymmetri duger för enkel "surfning" men duger inte för allmän datakommunikation.

  3. Möjlighet till en fast IP adress. De system som oftast används för uppkoppling mot Internet fungerar så att de ger en slumpmässig IP adress åt klientdatorn när man tar kontakt. Om vi jämför med ett telefonsystem så skulle detta betyda att våra telefoner inte skulle ha ett telefonnummer, utan detta skulle ges när vi ringer upp någon. Resultatet är då att vi kan ringa och den vi ringer åt kan svara på tilltal. Däremot skulle ingen kunna ringa åt oss, eftersom vi inte har ett eget telefonnummer. IP nummer kan sägas vara datakommunikationens motsvarighet till telefonnummer. Ett argument mot att ge användare tillgång till fasta IP adresser har varit att dessa är en begränsad resurs. Med IPv6 (IPng) borde det dock finnas ca 24 IP adresser per kvadratmeter jordklot (Påstår de, jag har inte räknat.)

  4. En fast kostnad per månad. Gärna under 200mk per månad för företag, billigare åt privatpersoner.

  5. Relativt hög hastighet. 512 kbits/sek duger bra för tillfället

 

Myt 2: Bredband behövs för nya (kommande) tjänster

I VBL artikeln nämndes ett antal tjänster som kräver bredband och man fick intrycket att utan dessa tjänster så behövs således inte bredband. En tjänst som nämndes var film (video on demand). En annan var distansundervisning.

Personligen så ser jag inte ens på de nuvarande TV kanalerna i någon större mån och har inget intresse av att se på tre filmer samtidigt som jag surfar. Allvarligare var påståendet om att distansundervisning skulle kräva snabba videoöverföringar. Vi kommer då fram till nästa myt:

 

Myt 3: Distansundervisning kräver simultanitet

Det är ett föråldrat tankesätt att tro att inlärning förutsätter undervisning enligt modellen:

  • Lärare pratar
  • Elev ser lärare
  • Lärare ser elev
  • Elev frågar kanske något (om denne vågar)
  • Elev antecknar och lär sig
  • Och sen blir det prov...

Ett märkligt faktum är att teknikutvecklingen förorsakat två helt skilda trender. Dels så har vi möjligheten att kommunicera i realtid. Vi kan följa med händelser direkt de händer via TV bolag som t.ex. CNN. Vi kan även kommunicera med såväl bild som ljud utan fördröjning. Den andra, i mitt tycke viktigare, trenden är möjligheten till icke simultan kommunikation.

Det har blivit vanligt att man meddelar sig med hjälp av elpost eller textmeddelanden via mobiltelefonen. Kommunikationen sker i realtid, det tar inte lång tid för meddelandet att komma fram, men mottagaren läser meddelandet vid lämpligt tillfälle samt svara vid lämpligt tillfälle. Fördelen med denna typ av kommunikation är att man kan läsa meddelandet i lugn och ro samt formulera ett svar utan tidspress.

Jag anser att distansundervisning inte, utom i undantagsfall, behöver vara simultan. Alla som arbetat inom undervisningssektorn vet att studerandena är olika snabba och att vissa är mer verbala medan andra kanske skriver bättre än de talar. Ett problem är att skolan oftast belönar snabbhet och straffar de som vill tänka igenom problemet innan de svarar. Det största problemen som pedagoger brottas med är hur man skall kunna ge en homogen undervisning år en heterogen grupp. Diverse olika metoder har presenterats, varav en har väckt mitt intresse: Nätpedagogik.

 

Vi behöver bredband för att möjliggöra livslångt lärande via nätpedagogik i olika former.

I den bransch jag är verksam inom är Internet en bra källa till information. Oavsett vilket frågor man har inom data så brukar man hitta svar på dessa frågor någonstans på Internet. Inom de flesta problemområden finns det Internetsidor som kan ge tilläggsinformation. Det finns dock två saker som förhindrar användningen av Internet som informationskälla. Den ena är den kostnadsmässiga aspekten. Om man i lugn och ro vill läsa texten så störs man lite av att såväl klockan som pengarna tickar iväg. En möjlighet som vissa Internetplatser ger oss är att ladda ner sidorna till egen dator för att där kunna läsa dem utan kontakt med Internet.

Tyvärr så ligger det in Internets natur att sidor hänvisar till andra sidor, och om dessa inte finns lokalt så måste man antigen välja att inte följa länken, eller koppla upp sig mot Internet. Studerandena har oftast bättre saker att satsa sina studiemedel på än telefonräkningar. Effektiv inlärning kan dessutom störas av att läraren oftast förhindrar sina studerande att "surfa" under lektionstid (ironi). En billig och välfungerande bredbandsuppkoppling skulle ta bort den kostnadsångest som Internet kan ge upphov till och därigenom ge personer av olika social bakgrund samma möjligheter. (En dator kostar visserligen några mark, men man måste väl prioritera lite).

 

Vem skriver alla Internetsidor?

När jag har visat Internet åt noviser är det alltid några frågor som ställs. Dess är:

  1. Kan man lita på Internets information
  2. Hur många sidor finns det egentligen?
  3. Hur skall man hitta de relevanta sidorna?
  4. Vem är det egentligen som skriver sidorna?

För att inlärningen skall fungera måste informationen vara valid. När jag själv söker information så tittar jag alltid efter vilken organisation eller vilket företag som står bakom informationen. Med ökad kunskap kan jag dessutom själv validera informationen.

Validiteten är även ett problem. Om jag förstått saken rätt, pågår ett projekt där undervisningsministeriet försöker samla ihop information om websidor, samt skapa länksidor med denna information. Detta är ett behjärtansvärt projekt, men det finns en risk att endast sidor som direkt hör till undervisningen i specifika kurser, samt är "officiells" skrivna, kommer med i denna lista.

En sak som börjat störa mig den senaste tiden är att det tycks finnas få finlandssvenska informationssidor (inom mitt ämne). Överhuvudtaget finns det ingen finlandssvensk nätidentitet och jag kan på rak arm bara komma på två saker som har finlandssvensk bakgrund: Operativsystemet Linux samt databassystemet MySQL, som dock distribueras via ett svensk företag. Visserligen är dessa system riktiga tungviktare inom datavärden, men mera skulle vara önskvärt. Det finns en mängd bra svenska och norska sidor på nätet men inga finlandsvenska sidor inom mitt intresseområde.

En orsak till detta problem kan vara någon form av österbottnisk (finsk?) mentalitet som gör att vi inte vill berätta åt andra vad vi vet. (Suomalainen mies ei puhuu eikä pussaa). "Man skall inte sälja patentet" är ett uttryck jag har hört relativt ofta när jag har diskuterat delande av kunskap. Om jag kan något som ingen annan kan så antas detta ge mig en konkurrensfördel. Detta är oerhört kortsiktigt tänkande, eftersom delad kunskap oftast ger synergieffekter. Även skolorna, som borde vara intresserade av att sprida kunskap, lider av detta syndrom.

Jag har under årens lopp satt ut några hundra websidor som tar upp sådant jag anser att mina studerande, och även andra, kan behöva känna till. Jag vet nog inte riktigt varför jag gör detta, men antagligen roar det mig. Reaktionen bland kollegor och branschfolk brukar oftast bli en viss förskräckelse. "Har du inte lösenord på sidorna? Kan vem som helst läsa dem?" är vanliga reaktioner. När det dessutom har framförts försiktiga krav på att alla sidor måste följa en viss mall, och jag inte får skriva vad jag vill, så försvinner en stor del av glädjen i arbetet. Internet är av naturen anarkistiskt, men kom ihåg att anarki även kan bejaka kreativiteten. För mycket normer, och för många kockar, har motsatt effekt.

Om vi trots allt vill producera sidor för nätet uppkommer nästa problem.

 

Har vi råd att producera Internetsidor?

Jag har på min arbetsplats full tillgång till en webserver och, tills vidare, förmännens tysta godkännande av att jag skriver vad jag vill på mina websidor. De flesta har inte den situationen. För många, såväl privatpersoner som organisationer, betyder produktion av Internetsidor en kostnad. Tröskeln blir då hög för att börja producera icke kommersiella websidor. Visserligen kanske någon skulle vilja skriva men inte om det kostar. En (billig) bredbandsteknik skulle ge dessa personer möjlighet att producera för nätet. Med en egen IP adress skulle man kunna sätta upp en egen webserver för att hålla kontrollen över sina egna sidor. Jag har väl troligtvis fel, men jag tror att många skulle vilja producera för Internet och inte bara konsumera. I den IT-boom vi har på bland annat börsen glömmer man fort bort den icke kommersiella delen av Internet. Man kan väl även göra pengar på kunskapssidor genom att sälja reklamplats, jag vet dock inte mycket om den delen. (Jag är inte en idealist, bara dålig affärsman)

 

Hur sker då inlärning med hjälp av Internet?

I sin enklaste form kan man skriva en bok och sätta denna på Internet och den intresserade läser denna text i egen takt. En fördel med Internet publicering av material är att man kan uppdatera sidorna vid behov utan att behöva trycka om materialet. Man kan även sätta in länkar till sidor med relaterat material. Denna metod kan med fördel användas för kompletterande bredvidläsningsmaterial inom ramarna för normal undervisning, men även för material som inte hör till en specifik kurs i en specifik skola. Ibland hörs det klagomål över att det finns för lite svenskpråkigt undervisningsmaterial i Finland. För att undvika tryckkostnader kan man använda Internet som media istället för papper.

I lite mer avancerad form kan man skapa en viss interaktivitet på sidorna. Detta lämpar sig utmärkt för många typer av material. I ett matematikmaterial kan man låta studerande utföra beräkningar direkt på websidan via ett formulär. Även inom dataundervisningen har detta klara fördelar, eftersom en sida kan beskriva en programlösning samt även interaktivt låta studerande testa lösningen.

I ännu mer utbyggd form kan man låta de studerande ställa direkta frågor till en lärare, eller via en interaktiv sida testa sina kunskaper. En intressant möjlighet är att låta kursdeltagarna gemensamt skriva delar av sidorna, för att på så sätt möjliggöra grupparbete utan att kursdeltagarna behöver vara samtidigt på plats, eller ens geografiskt på samma plats. Denna del av nätpedagogiken stampar ännu i barnskorna och de lösningar jag sett utmärker sig samtliga av rätt klumpiga lösningar. Det skulle finnas stort utrymme för vidare forskning och utveckling inom detta område. Tyvärr så verkar pedagogik och data inte höra ihop.

 

På vilket sätt skulle då bredband förbättra inlärningsmöjligheterna?

Bredband, samt möjligheten att billigt kunna sätta upp en webserver, skulle ta bort kostnadströskeln för såväl konsumtion som produktion av kunskapssidor på Internet. En studerande, och med studerande menar jag någon som går i livets skola och inte nödvändigtvis i en vanlig skola, har möjlighet att förkovra sina kunskaper. De som tror sig ha något att tillföra till nätet, skulle enkelt kunna sätta upp sidor med material.

Jag har lagt märke till att de bästa sidorna oftast kommer som "underground-sidor" som en eller flera personer skapar av eget intresse. Om sidorna skall göras inom ramar för EU-projekt eller inom andra institutioner, blir det oftast ingenting vettigt gjort. De flesta inom stat och kommun verkar helt ha tappat förmågan att skriva "som folk" (mig inräknat).

 

Jag kan ge ett specifikt exempel:

 

En studerande vid en skola i Vasa har kommit över en gammal VAX dator. Det pågår ett projekt med namnet FreeBSD/VAX som syftar till att skapa ett gratis operativsystem för VAX datorer. Studeranden vill gå med i detta projekt, som i och för sig inte har något kommersiellt värde, men som skulle ge studeranden många värdefulla erfarenheter och kontakter. Problemet är bara det att för att kunna gå med i detta projekt behöver han ha datorn kopplad till ett nätverk som har tillgång till Internet.

Eftersom han inte via sin skola kan få den möjligheten så spricker hela idén på att han inte har råd med de kostnader en modem- eller ISDN förbindelse skulle medföra. Han är bosatt i periferin, så ur kommersiell synvinkel är han tydligen ointressant. Eventuella tillskott till regionens kuskapsmassa har inget värde...

 

Regionala aspekter

Skulle ovannämnda studerande vara bosatt i en större stad (utanför Finland) skulle han troligtvis kunna få sponsorering för sitt projekt. Det kostar inte extra för ett företag/institution att ge en extra nätförbindelse, förutsatt att infrastrukturen finns. Eftersom vi inte har en fungerande infrastruktur så är intresset litet att börja hjälpa folk med icke kommersiella projekt.

Enligt VBL artikeln skulle de regionala orättvisorna öka i framtiden, eftersom landsbygden inte är intressant ur kommersiell synvinkel. Teknokraterna som "sitter på" infrastrukturen verkar vara mest stora kommersiella satsningar i stil med video on demand.

De pedagogiska aspekterna är tydligen helt. ointressanta. Personligen så tror jag att om vi skall klara oss i konkurrensen behövs livslångt lärande utanför de egentliga skolstrukturerna. Ett medel för detta kan vara Internet. Med detta menar jag dock inte att skolundervisning i traditionell bemärkelse skulle vara onödigt, men inlärning sker före, under och efter den egentliga skolgången. Mest viktig är kanske den fortbildande delen av nätpedagogiken.

 

Nackdelar med bredband.

Så blåögd är jag inte att jag inte vet att vissa skulle surfa ögonen av sig, utan att någonsin besöka en kunskapssida (förutom anatomiska och erotiska kunskaper?). Tim Berners-Lee, skaparen av World Wide Web, jämförde en gång Internet med papper. Man kan skriva både vettiga och ovettiga saker på ett papper, men ingen anklagar pappersbruket för att deras papper använts för ett felaktigt ändamål. Samma sak gäller Internet.

Antagligen är ca 90% av Internet att betrakta som "skräp", men istället för att beklaga oss över dessa sidor så tycker jag att vi skall se till att producera alternativ till allt detta skräp. Är vi inte nöjda med innehållet skall vi således se till att producera bra innehåll. Vi skall dock inte kräva att staten producerar detta material åt oss, utan vi skall själva ta vårt ansvar och producera material.

 

Några slutsatser

Ge alla "torparbredband" och låt de som vill se på tre videofilmer medan de surfar betala kalaset. Se till att producera websidor som komplement till alla utländska sidorna. Sluta lipa över Internets innehåll och se istället till att vi får vettiga alternativ. Se till att skolorna får ansvar för allmän folkbildning och inte bara sköter om de studerande som för tillfället råkar vara inskrivna i skolan.

Ge de som vill producera kunskapssidor för Internet alla möjligheter till detta utan att de behöver betala surt för detta. Håll politikerna borta från detta. De har stulit framtidsdebatten av oss vanliga dödliga och kommer, om de får möjlighet, att försöka politisera bredband och internetproduktionen dessutom.


© anders enges, 2002