[ hem ]

varför dessa sidor?

information?

kärnkraft?

digi-tv?

sprutbyten i vasa?

marknaden?

bredband?

skolan?

En saga...

... med stapplande början, halvknagglig mitt och ett helt osannolikt slut. Du har blivit varnad.

 

Det Stora Företaget var bekymrat. Marknaden tyckte inte om det. Ingen visste riktigt säkert vem (eller vad) Marknaden egentligen var, men alla visste att det var viktigt att bli omtyckt av Marknaden.

Företaget visste inte heller varför Marknaden var missnöjd. Det hade ju gjort allting rätt. Det hade sparkat sin VD; inte för att det egentligen var något fel på honom, egentligen var han rätt bra, men det hade hört att Marknaden tyckte om bevis på kraftfullt ledarskap.

Exakt varför kraftfullt ledarskap alltid måste medföra att man måste sparka folk var lite oklart men företaget vågade inte ta några risker. VD var lite sur först, men efter att Det Stora Företaget gett honom en fallskärm som skulle kunna balansera budgetunderskottet i en normalstor nation, så blev han nöjd.

För att ytterligare visa bevis på kraftfullt ledarskap så sparkade företaget dessutom några tusen arbetare. De var inte heller nöjda men fick ingen fallskärm för det; mest för att alla pengar hade gått åt till VD fallskärmen.

 

Trots dessa bevis på kraftfullt ledarskap var Marknaden tydligen inte nöjd och Det Stora Företaget kände att det måste visa ännu kraftfullare ledarstil.

Företaget ägnade sig således med stor iver åt kraftfull ledarstil och gav i snabb följd miljardoptioner åt ledningen, satte en rikspolitiker i styrelsen, byggde ett ännu finare huvudkontor, skrev en ny Business Mission (denna gång tryckt med äkta guldfärg) samt skapade strategier och visioner på alla nivåer. Dessutom uppträdde styrelsens ordförande i ett populärt TV-program, där han med väl inövade improvisationer försökte ge sken av han faktiskt visste vad han talade om.

Men ännu var inte Marknaden nöjd. Företaget funderade en tid på att flytta huvudkontoret till London, för det hade hört att Marknaden tyckte om sådant. Tyvärr hittade det inte en tillräckligt dyr tomt i centrala London, så motvilligt övergav det denna plan. Först hade det dock försökt köpa Buckingham Palace, men det skulle ha fått huset för billigt, så Marknaden skulle troligtvis ändå inte ha blivit nöjd.

 

Nu var goda råd dyra. Det Stora Företaget kom snabbt ut med en stor mängd nya produkter. Ingen av dessa var väl egentligen så mycket bättre än deras nuvarande produkter, men huvudsaken var ju att visa Marknaden att företaget minsann hade en kraftfull ledarstil.

Dessutom sparkade det några tusen anställda till. Visserligen skulle dessa ha behövts för produktionen, men företaget insåg att det var viktigare att Marknaden var nöjd än att produktionen fungerade.

Men ingenting hjälpte, Marknaden var ännu inte nöjd. Det Stora Företaget blev bara mer och mer desperat, och tog till alla kända medel för att blidka Marknaden. Det sålde ut lönsamma dotterbolag. Det köpte nya bolag, som visserligen inte passade in i deras företagsidé, men som hade klatschiga namn eller karismatiska ledare.

Det sparkade ännu mer anställda. De skolade personalen, men bara ledningen för de misstänkte att Marknaden var missnöjd med deras kompetens. För att verkligen visa Marknaden att kompetensen var någonting de tog på allvar, så skolade de hela styrelsen och de flesta högre cheferna under en tremånaders kurs i Bahamas.

Det skolade till och med några lägre chefer, men bara om de var kvinnliga, vackra, obrottsligt lojala mot sina förmän samt beredda till vissa uppoffringar för karriärens skull. Någon måtta får det ju trots allt vara i skolningen. De anställda kan ju får sig att de är någonting om de skolas för bra.

 

Men Marknaden var ännu inte nöjd och Det stora Företaget ansåg att det måste agera ännu kraftfullare.

Det krossade paradigmen, utvidgade koncentrerade kärnområden, det som hade briefingar, brainstormade och hade strategimöten på exotiska platser. Det bytte logo och sedan bytte det logo igen eftersom det hade hittat en reklambyrå som var mer "inne" än den föregående. Det införde hierarkiska matrisorganisationer med både djup och bredd och lite mittemellan. Ingen visste längre hur organisationen egentligen fungerade, men det gjorde ingenting för organisationsschemat såg oerhört professionellt ut om det trycktes på 110 grams medelblankt papper.

Och alla var så effektiva och kraftfulla. Konstruktörerna konstruerade, kontoristerna kontorerade, planerarna planerade och ledarna ledde. Och alla var så nöjda, utom en grupp effektivitetsexperter som i misstag effektiverade bort sig själva. (Och alla de tusentals anställda som effektivt avlägsnades, men vem har väl någonsin brytt sig i dem).

För säkerhets skull sparkade de ytterligare några tusen personer, samt vidareutbildade de lägre kvinnliga cheferna som hade visat sig mycket samarbetsvilliga efter viss övertalning. (Samt lite hot. Det hade visat sig mycket effektivt att sparka de som inte ville vara lojala även nattetid. Ingen kunde ju kritisera Det Stora Företaget för att de sparkade någon. Det var ju bara marknadsinriktat kraftfullt).

 

Men Marknaden var ännu helt kallsinnig så till slut gav Det Stora Företaget upp. Det sålde sig själv till ett japanskt företag, gav sig själv en rejäl fallskärm samt gick i pension.

 

En lång tid senare träffades Det Stora Företaget och Marknaden på ett ålderdomshem för utnötta visioner. "Berätta nu", sade Det Stora Företaget åt Marknaden, "vad gjorde jag för fel"? Jag visionerade, koncentrerade så kraftfullt. Jag sparkade och skolade. Jag sålde och köpte. Jag gjorde allt jag kunde, men ändå tyckte du aldrig om mig, så säg nu vad vi gjorde fel."

"Men förstår du inte", sade Marknaden, "varför vi aldrig blev vänner? För att bli någons vän så måste man ibland visa lite vänlighet själv. Du var så kraftfull och koncentrerad, så nischad och global, så skolad och kompetent att du glömde bort att man kanske kan vara lite hygglig ibland.

Jag ville gärna vara din vän, men du lät mig aldrig bli det."

 

Sedan vandrade Marknaden iväg mot den nedgående solen, sakta nynnande på en gammal Monthy Pyton låt, medan resterna av Det Stora Företaget satt kvar och tänkte på det som aldrig var och det som kunde ha blivit.

"Vi kunde ha blivit ett par", viskade det tyst för sig själv. "Vi hade så mycket gemensamt, men det blev ingenting av det. Jag förstörde allt med min stolthet och kraftfullhet".

Och i den sista skälvande solstrålen just innan solen slutgiltigt gick ner, kanske för alltid, så blänkte en tår på dess grå granitkind. Det öppnade munnen. Kanske det var ett skrik som kom över läpparna, men det fanns ingen där som kunde höra det...

 

Det finns säkert någon form av sens moral i denna saga, det brukar ju alltid finnas, men jag kommer inte på någon.


© anders enges, 2002