[ hem ]

varför dessa sidor?

information?

kärnkraft?

digi-tv?

sprutbyten i vasa?

marknaden?

bredband?

skolan?

Ett tragikomiskt drama...

... i treochenhalv akt.

 

Akt 1: Ett beslut tar form

 

Han var en riktig politiker; en sådan som kunde fatta beslut på obefintlig information och utan att tänka efter. En ofelbar människa. För att hålla sig a jour med utvecklingen brukade han läsa populärvetenskapliga tidskrifter. Inte för att man kunde tro på allt som stod där, nej inte alls.

Han hade bland annat läst om en undersökning som kommit fram till att ointelligenta människor oftast överskattade sin förmåga, medan intelligenta hade svårt att bedöma sin egen förmåga. Detta kunde ju självklart inte stämma; han hade ju inga problem med att inse sin egen förträfflighet.

 

Nu hade det återigen blivit dags att fatta ett viktigt beslut i riksdagen. Man skulle bestämma sig för att utöka kärnkraften. Vissa mjukisar trodde visserligen att alternativet - att inte utöka kärnkraften - även var en möjlighet, men han visste bättre. Han hade metodiskt förberett sig inför omröstningen.

Bland annat hade han hittat en artikel i sin populärvetenskapliga tidning om att det någonstans i världen fans en försöksreaktor som kanske - om den någonsin började fungera - skulle bli något säkrare än nuvarande reaktortyper. Inte för att de nuvarande var osäkra de heller, men det kändes trösterikt att de kunde utveckla något som var ännu säkrare än helt säker. Tänk vad de kunde, de där forskarna!

 

För att verkligen vara på säkra sidan diskuterade han saken med en Expert. Denne arbetade på ett kärnkraftverk, så han kunde vara säker på att få sann och opartisk information. Experten gjorde det klart att han inte kunde rösta emot, mest på grund av Kyoto. Han var inte riktigt säker på vem den där kyjoto var, men det lät farligt. Bäst att inte fråga mer.

Dessutom, fortsatte Experten, den globala uppvärmningen är farlig.

Detta förvånade honom en smula. Han tyckte det lät som en god idé med uppvärmning. Skulle det bli varmare skulle man ju kunna spara massor av energi. Dessutom hade han läst någonstans att det faktiskt var varmare på vikingatiden, men det bortförklarades enkelt av Experten med att vikingarna ju inte hade någon kärnkraft. Klart det var varmare då. Han kände sig lycklig.

Tänk vad bra att få prata med en expert som hade svar på allt. Själv hade han ju inga svar alls.

Experten visade dessutom en helt vetenskaplig undersökning som bevisade att el producerad men kärnkraft egentligen var gratis, ja man skulle till och med kunna ge lite pengar åt alla som ville använda säker el från kärnkraftverken. Så billig var den. Experten försäkrade att detta var en fullständig korrekt uträkning och alla som påstod motsatsen bara var avundsjuka för att de inte kunde räkna lika bra.

 

Ännu kände han sig inte helt säker. Han var visserligen säker på att han skulle rösta för, men han måste ju ha en bra förklaring åt sina väljare. Visserligen undvek han i möjligaste mån att tala med dessa lågtstående varelser, men något måste han ju ha att säga. Han visste att många, ja kanske de flesta, av hans väljare gärna ville att han skulle rösta emot, men han visste ju också att de litade på att han skulle göra ett riktigt beslut. Det hade hans fru sagt.

Dessutom visste han att om man gör som väljarna vill så är man en populist och det ville han ju inte vara.

Fy, tänkte han, det är vidrigt med populister som faktiskt gör det som deras väljare vill att de skall göra. Tacka vet jag riktiga realpolitiker som står över sådant. Dessutom kunde man ju faktiskt bli mördad om man var populist. Det hade han läst i tidningen.

 

Ett annat argument till varför han inte kunde tänka sig att rösta för var att Bossen tydligt hade förklarat att det bara var fruntimmer - troligtvis med PMS - och mjukisar som kunde bortse från de fördelar ett kärnkraftverk skulle ge. De förstod inte att utan billig energi skulle världen gå under, ja helvetets portar skull öppnas och färnrisulven skulle sluka världen. Det var riktiga och maskulina argument det till skillnad från mjukisarnas gnäll.

En mjukis hade till och med försökt att påpeka att kärnkraften kanske inte var så billig i alla fall; att det faktiskt skulle kosta att förvara avfallet och att det dessutom skulle kosta en förmögenhet att skrota kärnkraftverket när det var utnött.

Typiskt PMS-mjukisar att komma med sådana töntiga argument. Experten hade försäkrat honom att före den dagen kom skulle han ha fått full pension och inte behöva bry sig. Han gjorde en mental anteckning om att diskutera förhöjning av pensionen, bara i fall. Det hade ju gått bra att höja lönerna, så varför inte även pensionerna.

 

Nä, inte ville han vara en mjukis. Bossen hade visserligen sagt att de fick rösta som de ville, förutsatt ja-sidan vann med rätt antal röster, men han insåg att det kunde vara en god idé att ställa sig in. Kanske skulle han kunna få en regeringsportfölj, eller - kanske ännu bättre - en position i ett statsbolag.

Sedan de blev marknadsanpassade hade de ju så marknadsmässiga löner att den riktiga marknaden sällan kunde nå upp till dessa löner. Till skillnad från de verkliga företagen behövde man ju dessutom inte kunna någonting för att bli chef. Fina tider, kanske säkrast att inte chansa, utan rösta för.

 

Dessutom hade ju en undersökning visat att en majoritet av befolkningen var för. Exakt vad de var för framgick inte, eftersom man noga såg till att inte berätta exakt vad man frågat. Inte heller vem man frågat, för den delen. Men alla undersökningar var helt vetenskapligt utförda.

De är nog fantastiska de där undersökningsinstituten, tänkte han. Man behöver bara säga vilket resultat man vill ha så fixar de detta på ett helt vetenskapligt sätt.

Kanske, mumlade han tyst för sig själv, borde jag beställa en undersökning som bevisar att alla mina väljare egentligen ville att jag skulle rösta för mer kärnkraftverk. Får de det svart på vitt att de bara trodde de var emot, när de egentligen hela tiden varit för, så skulle eventuella kritiker tystna.

Inte för att han egentligen behövde bry sig om kritik. En stor och mäktig politiker hade en gång förklarat att man aldrig får kritisera en politiker, för då kritiserar man ju hans väljare och därigenom hela nationen. Detta betyder att man därigenom kritiserar sig själv, och det är ju rätt dumt.

Vem behöver egentligen vanlig logik, när det finns politisk logik, tänkte han belåtet. Vanlig logik är så komplicerad, medan politisk logik är så enkel: politikern har alltid rätt.

 

Akt 2: Ett beslut fattas

 

Beslutet blev det väntade. Som bonus blev man av med de gröna äcklen som ställt till problem i regeringen. Industrin var lycklig och även de som hade valt rätt sida i omröstningen, eftersom de alla fick en liten belöning i stillhet.

 

Industrin påbörjade processen. Under tiden var det ett val, men ingen reagerade desto mer över att valdeltagandet var mycket lågt. Eniga experter ansåg att det berodde på vädret. Lite oeniga var de dock.

Vissa ansåg att det varit för vackert väder under valdagen, medan andra ansåg att det självklart berodde på att vädret den dagen varit ovanligt dåligt. Politikerna brydde sig inte eftersom det räckte med att några hundra väljare orkade masa sig iväg till vallokalen för att de skulle få fullt mandat att göra vad de ville under fyra år.

 

Akt 3: En liten överraskning

 

Kärnkraftverket invigdes med pompa och ståt. Enda smolket i bägaren var att ytterst få utländska gäster velat komma på denna stora dag. Politikern var med även han. Allt hade utfallit till hans - om inte väljarnas - stora belåtenhet. Han hade fått vara med när de stora pojkarna lekte; visserligen bara i rummet bredvid, men i alla fall.

Hans väljare hade ju varit lite besvikna, men några av dem hade i alla fall röstat. De ville ju så gärna höra till ett vinnande lag att de glömde förtreten och lät bli att rösta mot honom. Nu var det bara att vänta på den billigare elen.

 

Elräkningen kom, och till sin för våning märkte han att priset inte alls hade gått ner. Istället hade det höjts. Upprörd kontaktade han sin kärnkraftsexpert, samma som han hade talat med före omröstningen.

Tja, sade Experten, det var visst lite fel i uträkningen. Du vet, ett decimalkomma hade hoppat fel. Eller så var det ett datorfel, kanske ett virus. Virus är alltid bra att skylla på. I alla fall så gäller inte den kalkylen längre, och du får nog lov att snällt betala din elräkning.

 

Men, sade vår politiker, du lovade ju! Nu tar du snällt och sänker elpriset.

Nä det går inte, sade experten, för då går vi konkurs. Alla våra pengar finns redan på Jerseyöarna, så några pengar finns inte att hämta i konkursen. Då står du där med ett skrotfärdigt kraftverk som kommer att kosta några fantasiljoner euro att skrota. Dessutom behöver vi får några miljarder extra av er för att täcka kostnaderna, annars måste vi höja priserna ännu mer.

Men, sade politikern, vi har ju inga extra pengar. Varifrån skall vi ta dem?

Tja, ni kan ju höja energiskatten, men bara för privatpersoner förståss, sade experten. Det gör ju ändå inte dig någonting, du har ju fria resor. Hitta på något nu bara, vi skall ha våra pengar!

 

Ridå.

 

Akt 3½: Och under tiden...

 

Väljaren kände sig lite förvånad. Inte över beslutet, men det sätt det hade genomförts. Trodde verkligen politikerna att befolkningen var så lättlurad att den fortfarande trodde på den skendemokrati som bedrevs? Politikerna kallade det för konsensus, men i själva verket var det en toppstyrd maktpolitik.

Varför skulle han rösta på en person när han bara fick en partilinje, och inte ens det ibland. Partierna gjorde vad som helst för att få leka med de stora grabbarna. Hur kunde man lita på politiker som inte ens fattade själv vad de sade.

 

Ta till exempel den politiker som glatt sade att landets eventuella inträde i Nato helt beror på vad grannlandet gör. Går de med i Nato så går vi med i Nato, förståss. Går de inte med i Nato så går vi med i alla fall, så klart (?). Sedan beklagade han sig i pressen över att alla ansåg honom vara Natoförespråkare när han egentligen inte alls var det. Han ville ju bara ha dyrare leksaker att leka med; allt i fredens namn.

Nå, det med detta, tänkte väljaren, de får leka för sig själva. Han hade i ett svagt ögonblick gett politiken en chans. Han hade till och med gått med i ett parti.

Kan inte politiken ändra sig, tänkte han, så har i alla fall jag rätt att ändra mig. Det får vara slut med politiken. Partiet kan man gå ut ur, och vem orkar fara en hel kilometer för att rösta när rösten ändå bara blir vantolkad som en in blanco fullmakt åt politikerna att göra vilka dumheter de vill. Det är nog för märkligt att partierna - som borde garantera demokratin - i själva verket är helt odemokratiska instanser.

 

Beslutet var enkelt, men inte helt okomplicerat: Gå ut ur partiet och sluta rösta helt. Politikerna skulle inte förstå piken, men det var inte hans problem.

Det var ju politikerna själva som förankrat myten om "den bortkastade rösten". De menade troligtvis att man kastar bort sin röst om man inte röstar på en vinnare, men han hade insett att rösten är bortkastad vem än del läggs på.

Eventuellt kunde han rösta Grönt, mest för att djäklas. De hade ju åtminstone tagit konsekvenserna av omröstningen.

 

Så kan det gå.

 


© anders enges, 2002