[ hem ]

varför dessa sidor?

information?

kärnkraft?

digi-tv?

sprutbyten i vasa?

marknaden?

bredband?

skolan?

Den 28.1.2002 gav Vasa upp. De tvådde sina händer och beslöt sig för att byta sprutor med rösterna 28 för och 23 emot. Antagligen antar de nu att de gjort allt och behöver inte satsa pengar på andra lösningar. Det billigaste sättet att rena sitt samvete - om man har något - är ju att byta de förhållandevis billiga sprutorna. Detta bevisar återigen att politik är en allför allvarlig sak för att överlåta åt politiker.

Nedanstående text skrevs före detta, men gäller ännu...

Skall vi ge rena sprutor åt narkomanerna i Vasa?

 

Den senaste tiden har det förekommit en intensiv debatt i de lokala medierna på grund av Vasa stads planer på att tillhandahålla injektionsnålar åt de, enligt uppskattning, 210 sprutnarkomaner som finns i Vasa. Sällan har en så tydlig tudelning kunnat märkas i åsikterna. Vissa är helt emot och andra är helt för.

 

Argumenten har varierat lite men i huvudsak kan följande huvudargument märkas:

De som är emot har uppfattningen att det är fel, och att det ger fel signaler. Genom att ge rena sprutor så visar samhället att det accepterar narkomanernas beteende.

De som är för hänvisar i huvudsak till medicinska skäl. De menar att narkomanerna skulle kunna bli friskare och att det skulle vara mindre risk att de skulle smitta övriga medborgare, såväl narkomaner som icke narkomaner.

 

Personligen hör jag till den grupp som är emot, men inte på grund av att det ger fel signaler (vilket det faktiskt gör), utan snarare av medicinska skäl. Jag förstår inte - och kom ihåg att hela denna webbsajt handlar bara om sådant jag inte förstår - varför de anför dessa skäl. På ytan verkar deras argument helt vettiga. De nämner Hepatit B och AIDS, och påstår att dessa skulle kunna elimineras bara narkomanerna skulle få rena sprutor.

 

För att de skall ha rätt måste några antaganden vara sanna.

 

Antagande 1: får narkomanerna rena sprutor hålls de friska.

Det första antagandet är att den enda smittkällan för narkomaner är själva injektionsnålen och detta håller inte för en närmare granskning. Det är lätt att tro att det endast är de medicinska framstegen under 1900-talets senare hälft som sett till att många, tidigare svåra, sjukdomar eliminerats eller minskat starkt.

Få av oss bekymrar oss över TBC, mässling eller vattkoppor mer trots att dessa tidigare var svåra sjukdomar med hög dödlighet. Vi är så säkra på läkarvetenskapens magiska förmåga att många väljer att inte vaccinera barnen mera. Det vi glömmer är orsaken till varför dessa sjukdomar inte längre räknas som problem i västvärlden (även om folk dör varje år i dessa sjukdomar - även i västvärlden).

Redan innan effektiva mediciner förekom så uppvisade de flesta endemiska sjukdomar en markant nedgång. Låt oss se på ett specifikt exempel: TBC.

 

I början av seklet var tuberkulos, förorsakad av bakterien Mycobacterium tuberculin, ett så svårt problem i västvärlden att de flesta länder i 1900 -talets början, under den industriella revulotion som då skedde, uppvisade ett negativt födelsetal. I London var dödligheten så stor att det enda sättet att upprätthålla arbetsstyrkan i de lokala industrierna var att kontinuerligt importera ny personal från glesbygden. Detta utan att arbetskraftsbehovet direkt ökade, utan bara på grund av att dödligheten var så stor, både hos arbetarna och deras barn.

I början av 1970-talet hade tuberkulos upphört att vara ett problem i västvärlden, även om den ännu skördade dödsoffer i tredje världen. Till och börja med ansåg man att detta hade skett på grund av medicinska orsaker, dels medicinska framsteg, och dels på grund av de riktlinjer som den tyske läkaren Robert Koch presenterade 1882 , med karantänsförfaranden och speciella sanatorier.

Medicinhistorikern och läkaren Barbara Bates, vid University of Kansas, kom i en studie som presenterades 1992 dock fram till att dessa åtgärder hade ingen, eller mycket marginell betydelse, för bekämpningen av tuberkulos.

Läkarna började istället söka efter andra faktorer som kan ha inverkat på "segern" över TBC i västvärlden, och började snabbt titta på födofaktorer. De började misstänka att den största orsaken till att tuberkulos minskat var att västvärldens befolkning åt bättre och levde under bättre hygieniska förhållanden. En studie i Sydafrika, som kom in i den industriella revulotionen senare än länderna i det norra halvklotet, bekräftade detta.

TBC har inte försvunnit från västvärlden och en undersökning visar att alla nu levande människor har antikroppar mot M. tuberculin. Detta betyder att tuberkulos inte har försvunnit, utan fortfarande finns endemiskt i alla länder, men att vi normalt sett inte får TBC bara för att vi råkar ut för bakterien. Detta under förutsättning att vi lever ett allmänt hälsosamt liv, får vårt näringsbehov täckt och lever under relativt hygieniska förhållanden. De flesta virus och bakterier är opportunistiska, d.v.s. de passar på när vårt immunförsvar har garden nere. Under goda förhållanden har vi ett aktivt immunförsvar som utan problem kan bekämpa en isolerad attack av bakterier.

 

En sprutnarkoman kan inte antas uppfylla villkoren för ett "sunt liv". De äter inte tillräckligt, dels eftersom många narkotiska preparat hämmar hungercentrum i hjärnan, dels eftersom allt annat än narkotikan är rätt sekundärt i deras liv. Detta gör att de blir mer mottagliga för sjukdomar som inte skulle beröra en "frisk" människa.

 

Men det är tyvärr värre än så.

Undersökningar har visat att kroppens T-celler har receptorer för opiater, t.ex. heroin. Detta gör att om man använder t.ex. heroin så kommer heroinet att binda sig till T-cellerna. Detta medför i sin tur att T-cellerna blir dämpade, och reagerar inte lika mycket på virus och bakterier. Detta är allvarligt eftersom T-cellerna har som uppgift att aktivera de övriga delarna av immunförsvaret. Man kan ha ett för övrigt fullt fungerande immunförsvar men ändå bli allvarligt sjuk om inte T-cellerna fungerar som de skall.

Den slutgiltiga orsaken till att en person dör i AIDS är att HIV-viruset slår ut T-cellerna, vilket gör att kroppen inte har något som helst försvar mot inkräktande mikroorganismer. Ingen dör egentligen i AIDS, utan av lunginflammation eller någon annan vanlig, opportunistisk, sjukdom som fått möjlighet att angripa en kropp utan fungerande immunförsvar.

 

Narkomanen får således en nedsatt immunologisk funktion, oavsett sprutornas renhet. Eftersom vi valt att stöta bort dem från det normala samhället, tvingas de bilda en subgrupp utanför samhället. I homogena grupper, t.ex. narkomaner, uppkommer då alltid risken för förstärkande medicinska faktorer, s.k. amplifiers. Vi tror oftast att sjukdomar och immunförsvar lever i någon slags harmoni, och bara man fått antikroppar så är man säker.

Virus och bakterier är dock knepigare än vi tror. De har mycket aktiva transposoner, vilket gör att de kan dels mutera men även ändra på sig själv. I en population där många är sjuka så kan de mixa anlag. Ett exempel är mässlingen, en sjukdom som få räknar som ett problem nuförtiden. Om många får mässlingen ungefär samtidigt och får smittan från lite olika håll kan detta att resultera i en "mix" av mässlingsvirus, som "lånar" anlag av varandra.

Mutationsfaktorn ökar i denna population, och kan ge upphov till ett nytt "supervirus", med mer virulenta anlag eller med högre resistans mot de använda läkemedlen. Bakterier har förmågan att byta anlag med varandra, och t.ex. förmågan till antibiotikaresistens kan bytas mellan obesläktade bakterier. Detta gör i sin tur att narkomanerna, som har nedsatt immunförsvar, kan fungera som odlingsbank för nya varianter av kända sjukdomar, eftersom de lever under sådana betingelser att de kan dra på sig diverse olika sjukdomar samtidigt. Var och en för sig kan dessa sjukdomar vara harmlös, men ges de fritt spelrum i samma organism kan det resultera i nya, värre, varianter. Bland annat anses MDR (Multi Drug Resistant) TBC ha uppkommit i narkomankretsar i USA.

 

Vissa sjukdomar drar dessutom nytta av multipla anfall. Istället för att bli immun mot en sjukdom kan en organism istället bli sårbarare inför ett nytt anfall av samma sjukdom. Detta gäller t.ex. Toxic Shock Syndrome (TSS) som ofta, felaktigt, kallas tampongsjukan och som orsakas av en variant på den normalt ofarliga Staphylococcus bakterien.

Första gången man drabbas får man oftast en mild, flunssaliknande, feber som inte föranleder någon större oro. Bakterien har dock påverkat kroppens immunsystem så nästa gång, eller en senare gång, kan sjukdomen vara dödlig. I en miljö där de normala hälsovårdsrutinerna inte fungerar, t.ex. narkomaner, ges virus och bakterier fritt spelrum att utföra sina kombinatoriska trick.

 

När AIDS började uppmärksammas så anklagades de homosexuella för detta. Under de tidigaste åren gick sjukdomen t.o.m. under namnet GRID - Gay Related Immunodeficiency Disease. Detta blev ett politiskt stigma för sjukdomen och hämmade den politiska viljan till forskning om sjukdomen i många år. I efterskott har man dock märkt att AIDS fanns i New York och andra stora städer i Amerika redan många år tidigare men inte bland homosexuella, utan bland sprutnarkomaner.

Orsaken till att man inte upptäckte detta förrän långt senare var att de homosexuella ofta var vita medelklassmän med en fungerande hälsovård medan narkomanerna befann sig helt utanför de normala hälsovårdssystemen. I viss mån orsakades spridningen av AIDS av narkomanernas sprutbyten, men den största orsaken var att de levde under miserabla levnadsvillkor och var helt utestängda från den normala hälsovården.

 

Slutsatserna blir då att det är oerhört viktigt att tillhandahålla en god hälsovård för de drabbade narkomanerna. Detta är mycket viktigare än ett passivt sprutbytessystem, som mest verkar vara en "jag tvår mina händer" paniklösning.

 

Antagande 2: det finns "sprutnarkomaner" och "vanliga narkomaner".

Ordet "sprutnarkoman" är egentligen helt felaktigt eftersom ingen grov narkoman använder bara sprutor. Han försöker istället finna en optimerad mix av olika narkotiska preparat. Till viss mån använder de sprutor, men de använder även diverse "poppers", t.ex. amfetamin eller kokain för att klara sig mellan heroinkickarna.

Ett antagande bakom sprutbytesidén är troligtvis att narkomanen vid vissa, givna, tillfällen injicerar heroin och däremellan är "normal". I själva verket är han hela tiden på jakt efter den "optimala mixen". När behovet av heroin uppkommer använder han en spruta, ren eller inte.

Däremellan är han hela tiden på jakt efter de mellandroger han behöver för att klara sig tills nästa heroinkick. Det är osannolikt att han efter att injicerat söker sig till en sprutbytescentral för att ha tillgång till en ren spruta till nästa kick.

 

Antagande 3: sprutbyte hjälper.

En felaktighet som "motsidan" tagit fram är att det inte finns några bevis på att sprutbyte hjälper. Detta finns fall där ett aktivt sprutbytessystem har hjälpt markant. Utmärkande för dessa är att det varit distrikt i tredje världen där upp till 60% av populationen varit aktiva sprutnarkomaner och ingen fungerande hälsovård funnits.

När inte hälsovårdssystemet längre kan hjälpa, och när övriga sociala strukturer helt har fallit, kan faktiskt ett sprutbytessystem hjälpa upp situationen något. Men, även om det sociala välfärdsamhället förfallit under den senaste tiden så har det väl inte gått så långt i Vasa ännu? Eller har det?

Sprutbyte är, per definition, den sista utvägen när ingenting annat hjälper. När vi inte har en fungerande hälsovård, och när alla andra utvägar är uttömda, så kan ett system för sprutbyten fungera som en sista utväg för att minska problemen. Före denna "sista utväg" provas skall dock alla andra utvägar provas. Vaccination mot t.ex. Hepatit B, ett aktivt och uppsökande hälsovårdssystem och andra aktiva åtgärder måste provas först.

 

Varför vill då vissa byta sprutor?

När jag diskuterat saken med mina medmänniskor har två olika orsaker till varför dessa är för sprutbyte framkommit. De har visserligen "lindat in in det" för att inte förefalla okänsliga, men silar man bort all utfyllnad framkommer de tregrundorsakerna i tydlig dager.

Den första orsaken är "jag tvår mina händer" versionen. Den går ut på att man ändå inte kan göra någonting så det är lika bra att minimera riskerna för oss vanliga människor. Som en gest så förespråkar man sprutbyten, eftersom man då kan säga att man "gjort sitt", och allt annat är narkomanernas fel/problem.

Den andra versionen är den "sociala darwinismen" som går ut på att knarkarna gärna får knarka ihjäl sig så slipper vi dem. Om vi kan göra det enklare för dem att knarka ihjäl sig, desto bättre. "Låt dom jäklarna knarka bäst de vill".

Den tredje orsaken är "låt oss hjälpa stackarna", som bygger på en sann, men missriktad, hjälpsamhet mot sina medmänniskor. Grundtanken är att de stackarna har det svårt, och allt vi kan göra för att hjälpa dem är till godo. All hjälp är inte nödvändigtvis bra. Du skulle väl inte hjälpa en inbrottstjuv att bryta sig in i en lägenhet bara för att det du tycker synd om honom? Ibland är det bättre att vara hård, än att vara snäll.

 

Slutsatser

Alla åtgärder som kan hjälpa eller bota narkomanerna är lönsamma, även ur samhällets synvinkel. Smittspridningen bland samhällets utstötta är ett reellt problem, även bland oss som inte använder narkotika. Att tillhandahålla rena sprutor är dock inte lösningen, utan bara ett mindre steg i rätt riktning; kanske bara en desperat nödlösning.

Vill vi verkligen hjälpa dessa stackare skall vi för det första aktivt bekämpa narkotikahandeln genom att ge polis och tull större resurser för narkotikabekämpning. För det andra så skall vi se till att hälsovården verkligen gäller även denna grupp i samhället. Att bara byta sprutor är att ge upp; att acceptera eller förtränga det verkliga problemet.

 


© anders enges, 2002