några sidor på nätet om släktforskning

Förars, Johan Werner


Far : Förars, Johan Andersson*
f. Vörå, Myrbergsby d. Vörå, Myrbergsby
Kullas, Anders Mårtensson* f. d. + 48/6
Eklund, Maria Eriksdotter* f. d. + 71/7
Mor : Antbrams, Brita Jakobsdotter*
f. d.
Antbrams, Jakob Jakobsson* f. d. + 73/9
Ohlis, Maria Mattsdotter* f. + 73/9

Personakt för Förars, Johan Werner

Född  Vörå, Myrbergsby
Emigrerade  Kanada, Quebec
Bosatt  Kanada, Ontario, Cobalt Arbetade i silver- och guldgruvor 491
Bosatt  ~ 1950 Kanada, British Columbia
Död  Kanada, British Columbia, Coquitlam Dödförklarad i Finland 01.01.1944 eftersom han inte hade hört av sig på en längre tid? 80


Noteringar

Jag har forskat lite i hans sista år och kommit fram till följande:

I Kanada


2.10.1920, när han var 18 år gammal, avreste Werner från Helsingfors till England med fartyget Arcturus. 8.10.1920 for han sedan vidare från Liverpool med C.P.R.Lines fartyg Metagama till Kanada där han anlände till Quebec 16.10.1920. Resan kostade 2500 finska mark. Med sig hade han en grupp andra finländare som även de började arbeta i gruvorna. För att "amerikanisera" namnet så kallade han sig för Werner Fors. Enligt skeppspappren var has destination gruvstaden Cobalt i Ontario.

År 1916 var det oroligheter i Cobalt och år 1919 utbröt en större strejk, så det är troligt att Werner blev värvad till gruvan i Cobalt redan i Finland eller England.

Han började arbeta på silver- och guldgruvor i Ontario och fortsatte med detta till 1947, då han övergick att arbeta ovan jord. Arbetet där var lika bra betalt och kändes enklare. Han fortsatte dock att arbeta inom gruvindustrin under större delen av sitt liv. Under tiden i gruvschakten hade han varit med om olyckor som bland annat resulterade i att han saknade spetsen på näsan, och att hans vänstra tumme blivit amputerad. När han tillfrågades om detta av läkare senare i livet, sade han att bägge dessa skador berodde på sprängolyckor i gruvorna. På en kopia av ett foto som jag har, tycks han även ha andra ärr i ansiktet.

Någon gång kring 1950 flyttade han från Ontario till British Columbia (B.C.)

Sjukdom


År 1951 konstaterades det att han led av såväl silikos (stendammslunga) som tuberkulos, och sändes till sanatoriet Tranquille (i Kamloops, vid norra stranden av Kamloops Lake, B.C.). Efter utskrivning återgick han till arbetet. Han körde bland annat bulldozer i Castlegar - kanske i samband med ett flygfältsbygge som hade påbörjats 1950 eller så på någon av de lokala gruvorna.

År 1955 blev insjuknade han igen i TBC, och blev 11.11.1855 skickad till Tranquille på nytt. Jag har inte kunnat utröna exakt var han vistades, men han blev skickad till sanatoriet från Yukon Territory, som är norr om British Columbia. Tydligen vistades han inte så länge i Castlegar.

Röngtenbilder visade tydliga tecken på silikos och TBC, så han fick massiva doser av streptomyacin och PAS (Para-aminosalicylate sodium), fast lungproverna inte påvisade någon TBC. I februari 1956 lämnade han sanatoriet utan varning och utan läkarnas medgivande, men blev betraktad som utskriven. Detta tyder på att han nog ansågs frisk, eftersom de annars skulle tvångsintagit honom på nytt enligt de smittskyddslagar som då gällde.

Efter detta återgick Werner till att arbeta på sin egna gruva i Cassiar, B.C. Hur det kan komma sig att han blev förpassad till sanatorium från Yucon-distriktet, om han arbetade på en egen gruva i British Columbia, det vet jag inte. Han kan ju varit på besök hos någon när han insjuknade. Cassiar ligger rätt nära gränsen till Yukon. Jag har ännu inte kunnat utröna när han flyttade till Cassiar.

Just det faktum att han arbetade i Cassiar kan visa sig såväl signifikant som sorgligt. I protokollen nämns det inte, men Cassair är känt för sin gruvindustri. Från början var Cassair en gruvstad med guldgruvor; lite i stil med Klondyke, men 30 år tidigare. På 1800 fanns det uppemot 5000 personer platsen. Det var dock inte guld som gjorde Cassiar känt. Redan 1872 hade man hittat asbest där, och år 1951 grundades det som skulle bli världens största asbestgruva - Cassiar Asbestos Company. Troligtvis grävde Werner efter guld, men med största sannolikhet blev han även utsatt för asbest, något som kommer att visa sig senare i hans liv. Sedan 1992 är Cassiar en obebodd spökstad utan innevånare efter att gruvan lagts ner.

Redan 16.7.1956 återkom hans TBC. Denna gång gav alla prover utslag för långt utvecklad TBC och han behandlades med INH (isoniazid) och PAS. I början fick han även streptomycin men fick hudutslag av denna medicin så den togs bort. Medicineringen verkade inte hjälpa, eftersom hans prover fortfarande gav utslag för TBC i november. I januari 1957 började han även få stromycin. Juli 1957 upphörde behandlingen med stromycin, men han fortsatte få de övriga medicinerna.

Under denna tid fick han två anfall av "mental upprördhet", den andra gången även med spastiska ryckningar. Detta ansågs bero på stromycinet, men han sändes i alla fall till Essondale - distriktets mentalsjukhus i Coquitlam, B.C., numera omdöpt till Riverview - för observation 31.7.1957.

Vid inskrivningen 1.8.1957 konstateras Werner vara en lång, smal och utmärglad medelålders man, men utan påfallande fysiska problem förutom TBC. Det noteras hans skador, bland annat den skadade näsan och hans amputerade vänstra tumme. Dessutom noteras svåra lungproblem beroende på silikos och TBC. Vid första genomgången märker dr. E. Wong inga psykiska problem, men lägger in Werner för vidare observation på avdelning D4 i South 3-byggnaden.

6.8.1957 genomförs en större undersökning, då dr. R. Arrowsmith konstaterar att Werner, förutom en viss tankspriddhet, inte uppvisar några psykiska problem. Werner är fullt medveten om tid och rum och vet att han är på ett mentalsjukhus, även om han själv tror att detta beror på hans TBC. Han är inte medveten om några psykiska problem, och han anser inte heller att hans TBC är något problem. Under diskussionen med läkare pratar Werner om sitt liv i gruvorna (som läkaren tyvärr bara delvis skriver ner). Han nämner även att han tre gånger opererats för magsår då delar av magsäcken avlägsnats - senast 1947. Werner förnekar när han blir tillfrågad att han är alkoholist, men säger att han brukar dricka upp till 5 flaskor öl om dagen. Han förnekar även att han har några hallucinationer. Han påstår sig ha sett en kvinna på mentalsjukhuset, som han kände för flera år sedan, men läkaren utreder inte närmare om detta stämmer eller ej. Det verkar dock som om läkaren tror att Werner hallicunerar om den bekanta kvinnan. Werner säger sig ha 2 levande systrar och en bror som dött ung..

Resultatet av undersökningen blir vidare observation och två förslag till diagnos nämns:
1. Kroniska hjärnproblem på grund av alkoholism eller annan orsak.
2. Akuta hjärnproblem på grund av biverkningar av hans medicinering eller miljöfaktorer.

4.10.1957 genomförs ytterligare en undersökning av dr. Arrowsmith, då Werner konstateras vara helt klar i huvudet. När han tillfrågas om orsaken varför han är på sjukhuset, så skrattar han och säger att det beror på att han blev galen i Tranquille och slängde stora summor pengar på golvet. Han hade tydligen kommit från Cassiar med 600-700 dollar i kontanter och hade aldrig kommit sig för att sätta in dem på banken. Övriga händelser på Tranquille påstår han sig inte komma ihåg. Vid undersökningen uppvisar han inte psykiska spänningar, utan verkar lugn. Under tiden på avdelningen har han varit tillbakadragen, och tillbringat den mesta tiden på sitt rum. Han äter bra, men vaknar tidigt på mornarna. Läkaren överväger mano-depressivitet, men kan inte upptäcka några större humörsvängningar. Läkaren konstaterar även att Werner är en lugn och städad person och föreslår några eventuella diagnoser:
1. Akuta hjärnskador på grund av sjukdom eller medicinering.
2. Mano-depressivitet
3. Kroniska hjärnskador på grund av alkohol eller annan orsak
Läkaren konstaterar dock att det första alternativet är troligast, eftersom Werner återhämtat sig så pass snabbt från sina störningar. Detta skulle inte ske vid kroniska skador.

15.11.1957 undersöks han på nytt av dr. John Sumner, men man berör inte hans psykiska hälsa utan konstaterar att hans TBC och silikos förvärrats, och att den medicinering som påbörjats på Trequille-sanatoriet skall bibehållas.

8.1.1958 konstaterar dr. N.L.Mason-Brown kortfattat att Werner troligtvis har kroniska hjärnskador på grund av alkohol. (Observera att detta motsäger tidigare diagnoser och att senare undersökningar även motsäger detta)

13.7.1958 konstaterar dr. E. Meller att Werner inte förefaller ha några som helst psykiska problem förutom en lätt depression. Hans minne är gott och hans uppfattning av omvärlden är korrekt. Trots detta blir han inte återremitterad till Tranquille eller annat sjukhus.

24.2.1958 konstaterar dr. G. Hallman att Werner inte verkar ha några psykotiska problem. Werner är samarbetsvillig och korrekt i sitt uppförande. Han ler dock sällan och är inte så social (personlig notis: tacka f-n för det när de har haft honom inspärrad så länge). Han uppvisar dock vissa talrubbningar och schizofrena drag. Eftersom det inte finns några tecken på minnesstörningar så förkastar läkaren helt den tidigare diagnosen om alkoholrelaterade kroniska hjärnskador. Dessutom föreslår läkaren att Werner förflyttas till öppen avdelning eller till en vanligt sjukhus för fortsatt behandling för TBC.

24.3.1958 föreslår dr. P.W. Morse att Werner överflyttas till en bäddavdelning på ett vanligt sjukhus för fortsatt vård. TBCn verkar inte vara ett problem, men silikosen har blivit betydligt värre.

Trots detta så bestämmer sig dr. G. Hallman 5.3.1958 för att hålla kvar Werner för fortsatt observation på Essondale. Han blir dock överflyttad från avdelning South 3 till avdelning South 1. I ett brev daterat 3.6.1958 till Werners vän Anna Petterson så antyder sjukhuset att Werner kan dö när som helst, men att han inte har smärtor.

14.10.1959 görs den sista anteckningen i journalen av dr. E.V. Mellor. Werners lungfunktion hade progressivt förvärrats och han avled 10.12.1959 i akut lungödem, silikos, TBC och levercancer. (Vid obduktionen senare skulle det visa sig vara ännu mer fel på honom)

Obduktionen


Vid obduktionen var Werner 175 cm lång och vägde 55 kg. Det konstaterade att hans lungor var så förfallna att de föll i bitar vid obduktionen. Han hade:
1. Lungödem,
2. Silikos,
3. TBC,
4. Lungcancer,
5. Lymfcancer,
6. Levercancer,
7. Kollapsade lungor,
8. Åderförkalkning,
9. Inflammerad hjärtsäck,
10. Bukhinneinflammation,
11. Njurcancer
Det var luncancern som orsakade metatstaser i övriga kroppsdelar. Hur mycket av detta som kom av hans liv i gruvorna och hur mycket som kan ha orsakats av asbest i Cassiar är oklart.

Tillhörigheter


När Werner blev inskriven i Essondale hade han följande med sig:
1. Kontanter i fickan $1,16.
2. Två armbandsur: En "Chronex expansion bracelet" och en Fero
3. Fickur "Westalox Dax"
4. G.E. Radio modell C407
5. Rakhyvel
6. Fickkniv
7. Slipshållare
8. Spegel
9. Ett paket foton
10. Finskt pass
11. Bankbok (Royal Bank of Columbia - saldo $1 310,09)
12. Adressbok
13. Nyckel
14. Lott (Sweepstake nummer QBX 46289)
15. Ett paket anteckningspapper
16. Ett par solglasögon med fodral
17. Rock
18. Ett antal skjortor
19. Två bruna byxor
20. Ett par grafitgrå kostymbyxor
21. En grå sweater
22. Grå och brun slips
23. En blå halsduk
24. Ett antal kombinerade underkläder
25. Shorts
26. Vita underskjortor
27. Vita shorts
28. Randiga handdukar
29. Brunt bälte
30. Ett antal strumpor
31. Grå filthatt
32. Ett par bruna och ett par svarta läderskor (Oxfords)
33. Ett par Romeo-stövlar
34. Vit näsduk
35. Hårborste och klädborste
36. Brun resväska
37. Brun väska
38. Brun överrock
39. Grå kostym
Förtecknade senare:
40. En check på $654.00 - tydligen pengarna han hade med till Tranquille
41. Försäkringsbrev Aetna Life Insurance Policy no. 45086

Det finns inga anteckningar om någon gruva eller inmutningar i Cassiar.
Ovanstående lista tyder på att Werner hade en viss levnadsstandard; att han inte var en förfallen fattiglapp utan mer av medelklasstyp.

Förvirring angående födelseort


Inskrivningen till Tranguille, och senare Essondale var tydligen lite förvirrad. I inskrivningspappren, daterade 29.7.1957, finns det antecknat att Werner var en svensk medborgare och att hans föräldrar var John Fors och Anna ? - bägge från Sverige. I journalerna senare så nämner dock flera läkare att Werner var från Finland. Dessutom har de fel födelsedatum, samt nämner att Werner flyttade till B.C år 1952, vilket inte kan stämma.

I samband med boutredningen klarnar allt, eftersom det sänds ett brev till Vörå församlig angående Werners död - dock först långt senare. De kom således fram till att han trots allt var från Finland. En orsak till missförstånden angående födelseort kan vara att han hade akuta symptom på sin silikos och TBC och inte kunde kommunicera. Enligt pappren så var det Mrs. Anna Pettersson, 125 Lipton Street, Winnipeg, Manitoba, som hade bidragit med uppgifterna. Hon är antecknad som en vän till Werner. Kanske inte hon visste alla uppgifter om Werner och bara gissade.

I ett brev från sjukhuset den 16.9.1960 till den officiella boutredaren, T.P. McKinnon, nämns att Werners närmaste bekanta var just denna Mrs. Anna Pettersson. Det finns ett brev bevarat, daterat 6.6.1959, där berättar att hon varit vän med Werner de senaste 20 åren, och hjälpt honom i hans sjukdomsattacker. Hon vill veta hur Werner mår, och får som svar att hon gärna kan fylla i bifogad blankett som ger dem tillstånd att obducera Werner efter han dött, och att hon gärna kan meddela hur begravning skall ske (observera att han ännu lever när detta sker - jag tycker det verkar lite rått).

Dessutom kom det kort efter Werners död ett paket till honom från Mrs. R.M. McKenzie, Cassiar Asbestos, Cassiar, B.C. Sjukhusledningen antog att även detta var en vän till Werner, men det framgår inte vad som fanns i paketet. (Det var troligtvis Marge McKenzie, gift med Rupert McKenzie som det var från. Hon dog 1990)

Ersättning för silikosskador


Silikos var ett allvarligt arbetsskyddsproblem i gruvorna, och många ersättningskrav ställdes av före detta gruvarbetare. Även Werner - som bevisligen fått silikos av arbetet i gruvorna - ställde krav på myndigheterna. När han blev inskriven på sjukhus hade denna fråga ännu inte avgjorts. Den 7.11.1957 anländer ett brev till Essondale sjukhus, där The Workman Compensation Board, Silicosis division, vill veta om Werner finns på detta sjukhus och hur hans medicinska hälsa ser ut. De vill även veta om de skall sända hans ersättning för silikosskadorna till honom på sjukhuset. Eftersom Werner, på grund av misstankarna om mental ohälsa, inte anses myndig att hantera pengar, så svarar sjukhuset att alla ärenden skall ske via myndigheterna i Victoria. Brevet sänds den 12:e december detta år.

9.1.1958 kommer en förfrågan från myndigheterna i Viktoria, där de begär ett utlåtande om Werners ohälsa kan bero på silikos, eller annan arbetsskada. De skriver även att om så är fallet, kan Werner få en betydande ersättning för sin skada. Svaret de får av sjukhuset är att Werners sjukhusvistelse inte har något med silikosen att göra(!?) Efter detta sker en längre brevväxling mellan ersättningsmyndigheterna, sjukhuset och delstatens myndigheter, där ärendet bollas mellan instanserna.

5.3.1959 får Werner - eller snarare sjukhuset - meddelade om att han är berättigad till en pension på $126.75 per månad. Det framgår inte av detta brev om han dessutom var berättigad till retroaktiv ersättning. I tidigare brev har det antytts att han borde får ersättning för all den tid hans arbetsförmåga varit nedsatt på grund av silikosen. Werner dör dock i december samma år, och fick i praktiken aldrig tillgång till den berättigade ersättning för sina skador.

Det sista dokument jag har är ett brev, daterat 4.10.1960 till T.P. McKinnon, Official Administrator, Attin B.C., där sjukhusets direktör ber McKinnon att ta hand om bouppteckningen för Werners tillhörigheter och fastighet. Detta blev tydligen delegerat, eftersom det i brevet till Vörå församling angående Werners död nämns att boutredningsmannen hette J.M. Streight, New Westminster, B.C.

Sammanfattning


Det är rätt märkligt hur tydlig bild man kan få av sjukhusjournaler. Visserligen får man inte veta någonting om hans första 30 år i Kanada, då han bodde i Ontario, men väl om hans sista år i British Columbia. Den bild jag får av dokumenten är en hårt arbetande, och mycket sliten människa. Ingenstans framgår det dock att han skulle ha varit olycklig, eller levt i misär. Snarare tycks han ha haft det förhållandevis väl beställt och varit tillfreds med livet när sjukdomen - till att börja med silikosen - försvagade honom. TBC - som ofta är en opportunistisk sjukdom - tog sedan över och denna sjukdom drev honom sedan till hans död.

Flera av läkarna skrev att Werner var en belevad människa, som visste hur man uppförde sig. Detta tyder på att han inte förfallit till drickande och skörlevnad under sin tid som gruvarbetare. Jag har sett beskrivningar av gruvarbetare som supande, mördande busar, men vare sig hans kläder eller uppförande tyder på att Werner hörde till denna grupp (även om en läkare tyckte att Werner hade ett skrämmande utseende på grund av den skadade näsan). Varför han tydligen inte höll kontakten med syskonen i Vörå, är dock en fråga som jag kanske aldrig får ett bra svar på. En teori, som jag hört, var att Werner inte höll kontakten för att han skämdes över sitt liv. Denna teori stämmer inte överens med de beskrivningar av honom som finns i sjukhusets arkiv. Antagligen får vi aldrig veta.

//anders

Länkar:
BC Archives
[? http://www.bcarchives.gov.bc.ca/index.htm ]
Metangama
[? http://www.nmm.ac.uk/collections/search/lightbox.cfm/vessels/330875 ]
Cobalt
[? http://www.cobalt.ca/ ]
Cassiar
[? http://www.cassiar.ca/ ]


Släktskap

Närmaste relation till probanden (kan finnas flera):

     Enges, Jonas Christoffer f. Vörå, Myrbergsby    
Far       Enges, Jan Anders f. Sverige, Lidingö (AB)    
Far        Enges, Sven Erik f. Vörå, Lålax d. Vörå, Myrbergsby    
Mor         Förars, Hulda Irene f. Vörå, Myrbergsby d. Vörå, Myrbergsby    
Far          Förars, Johan Andersson f. Vörå, Myrbergsby d. Vörå, Myrbergsby    
Son         Förars, Johan Werner f. Vörå, Myrbergsby d. Kanada, British Columbia, Coquitlam    
 

Källor

80  Vörå emigranter mapp c, förteckning över brev och meddelanden som anlänt till kyrkokansliet beträffande utomlands avlidna emigranter, pagina 1636
491  Ship Manifest, Metagana s. 32 + Ward Note, Essondale hospital, B.C

Senast uppdaterad: